Dagen innan mina föräldrar skulle flyga hem till Sverige efter jul satt vi i vardagsrummet och pratade. Inte om något speciellt — bara det där lösa samtalet man har när tiden håller på att ta slut.
Någon gång under kvällen började de prata om sina egna föräldrar. Om allt de aldrig frågat. Om hur lite de egentligen visste om sina föräldrars uppväxt, deras vardagar, vad de tänkte om saker. Namn och årtal kan man hitta i kyrkböcker. Men hur en människa faktiskt var — det försvinner med den som visste.
Sen nämnde min mamma, lite i förbigående, att hon hade börjat skriva på sina memoarer. Min pappa också, visade det sig. Var och en för sig. Och båda hade kört fast.
Jag frågade om hon ville berätta mer. Hon sa att hon visste vad hon ville få ner, ungefär. Men att komma vidare — veta vad hon skulle ta med, hur detaljerat det skulle vara, hur hon skulle strukturera alltihop — det var där det stoppade upp.
Jag bor i New York med min familj. Mina föräldrar bor i Sverige. De är i 80-årsåldern. Det var den 26 december 2025, och innan jag riktigt tänkt igenom vad jag sa så frågade jag: "Om jag byggde en app som intervjuade er om era liv — skulle ni vilja testa?"
De sa ja. Jag hade ingen aning om vad det skulle bli.
Två veckor senare hade jag en fungerande prototyp. Min fru, som har programmerat i åratal, såg vad jag höll på med och sa att jag behövde göra det på riktigt — inte bara i en konsol. Hon visade mig verktygen, och jag satte igång.
Den första versionen var för stressig. Appen lyssnade, och så fort man var tyst i mer än ett par sekunder kom nästa fråga. Det blev som att bli intervjuad av någon som inte hade tålamod. Min mamma tyckte samma sak. Så jag ändrade det — nu styr användaren själv när hen är klar med sitt svar och vill ha nästa fråga.
Det låter som en liten sak. Men det förändrade hela upplevelsen. Plötsligt kunde man tänka efter. Pausa. Låta ett minne komma tillbaka i sin egen takt.
Min mamma är 81. Hon gör ungefär tio minuter om dagen nu — fyra, fem frågor, sen är hon nöjd.
Det hon har sagt till mig och till min syster är att frågorna går djupare än hon väntat sig. Att appen frågar om saker hon inte tänkt på på länge. Att hon ibland blir lite rörd.
Det finns något intressant med att det inte är familjen som frågar. Jag kan ställa frågor till mina föräldrar när vi ses — och det gör jag. Men jag vet inte riktigt vad jag ska fråga om. Och även om jag visste det — mitt i allt annat med barn och skola och vardag, det blir aldrig den sortens samtal som verkligen går på djupet.
Appen har ingen relation till den den pratar med. Ingen gemensam historia att navigera runt. Den bara frågar, och följer upp, och frågar igen. Och det visar sig att det räcker ganska långt.
Så här fungerar det, rent praktiskt: man öppnar appen, trycker på en knapp, och börjar prata. Appen ställer en fråga i taget. Man pratar så länge man vill — tio minuter, tjugo, en halvtimme. När man är klar gör appen om samtalet till skriven text, i första person, i ens egna ord. Varje session blir ett nytt stycke som läggs till i ett växande dokument.
Allt sparas som ett Google-dokument i användarens eget Google Drive. Inte i min databas, inte på mina servrar. Om man slutar använda appen finns allting kvar i ens eget konto.
Det var ett medvetet val. Det här är någons livsberättelse. Den ska inte ligga på någon annans server.
Jag byggde det här åt mina föräldrar. Och det visar sig att ganska många familjer har samma problem — föräldrar med berättelser som aldrig blir nedskrivna, barn som önskar att de frågat mer medan det fortfarande gick.
Just nu är appen gratis medan jag testar den med en liten grupp användare. Om du vill veta mer, eller om du har en förälder som kanske skulle vilja testa — hör av dig.